Läsglädje

Jag slukade böcker. Jag trodde att jag alltid skulle sluka böcker i en rasande fart, men sorgen efter min pappa satte effektivt stopp för läslusten. Jag rörde inte en bok på två år. Jag minns inte mycket av de åren, men jag minns när jag på nytt tog upp en bok. Det var som att lära sig läsa igen, långsamt bygga upp meningarna och få ihop en berättelse som inte hade något med mitt eget liv att göra.
Det var en befrielse.

Jag minns boken väl, jag hade tagit den ur bokhyllan därhemma. En enkel plan av Scott Smith, en berättelse om tre män som hittar en påse med fyra miljoner dollar i skogen. Männen gör upp en enkel plan för hur de ska kunna fördela pengarna mellan sig utan att dra till sig uppmärksamhet från polisen och pengarna rättmätiga ägare. Planen var svårare att följa än de hade trott.
Boken har filmatiserats, och filmen var precis lika spännande som boken.

Sen dess har jag fortsatt att läsa böcker, men i ett lugnare tempo. Mitt sätt att läsa förändrades i och med uppehållet på två år. Jag är tacksam för att jag känner läsglädje igen, men också för att jag tar till mig berättelserna på ett helt annat sätt än innan.
Att läsa är ett privilegium.

Min pappa gick bort i ALS och en bok som jag länge tänkt läsa är Ro utan åror av Ulla-Karin Lindqvist. Hon drabbades av ALS och skrev om sin sjukdom i Ro utan åror. Jag har varit rädd att min läsglädje skulle få sig en törn, om jag genom att läsa hennes bok påmindes om åren utan böcker. Men efter tio år av läsglädje, kanske jag vågar.

Läs om ALS (Amyotrofisk lateralskleros)